I will always be your soldier. I'll be marching by your side.

Vad är det för en dag, är det en vanlig dag?
Nej, det är verkligen ingen vanlig dag för det är Ellens födelsedag.
Hurra, hurra, hurra!

När min bror fyllde år sist fick han ingen present. Men han fick ett tillägnat blogginlägg.
Min syster ska såklart också få ett blogginlägg. Och en present. Annars blir hon gnelig.
Ja, hon är rolig på det sättet. Noga med presenter och firande.

När hon föddes, för 17 år sen trodde jag ett tag att hon var adopterad från Kina.
Det var hon inte, men hon hade så himla svart hår. Och gossigare unge får man leta efter.

Så blev hon äldre, och mer bestämd.
Ingen kan som hon argumentera för sin sak.
Ja, man måste faktiskt alltid ha tillgång till fräscha smoothie ingredienser och Keso - ananas passion. Och ja, man måste ha det senaste nya, för vet ni hur omiljövänligt allt gammalt är? Och vet ni hur skabbigt saker kan va? Eller vilken panik man kan få av vardagen. Och orka bry sig, liksom. Det hela är bara en image tror jag. Eller en övergångsfas. Eller så är jag för gammal för att förstå mig på den moderna världens artikulationer. Fast det är ganska så charmigt.

Och fast hon är mindre så har jag så mycket att lära av henne. Hon som utan problem uppträder framför stor publik, sjunger vackrast i världen och lär sig spela piano på gamla dar. Som vågar ta plats, alltid hävdar sin rätt och går sin egen väg. Som är smart, uppdaterad,medveten och fantastiskt rolig. Och som ingen annan alltid vågar visa vad hon känner.

Och jag vet att vi tycker olika många gånger. Och jag vet att det är jobbigt att alltid vara minst.
Och världen är inte alltid rättvis. Och du vet; att förr eller senare så kommer du också börja gilla proggmusik och begagnade möbler, för du blir bara mer och mer lik mig. Så det så.

Grattis på födelsedagen, finaste syster!

Man ska ha husvagn...

Allt jag gör i ume nu är liksom sistasista innan lule...Jag ska njuta av att sopsortera imorgon, sista gången i den här stan, på ett tag.

Och så ville jag dela med mig av bildbevis på att jag deltog i Brännbolls-VM förra helgen.

En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans.

Det känns tomt, eller hur?

Nej, vissa dagar är inte mycket att ha.
Men om de ändå avrundas på ett fint vis,
i ett fönster på Scharinska tillexempel,
med Deportees fem meter framför, in action.
Ja, då överlever man.
Och om någon skickar fina sms och man cyklar hemåt,
med en ny skiva i bakfickan. Då har man det, trots allt,
ganska okej.

Släpp sargen, Linnéa!

Vi fick ett sms med en önskan om att vi (alltså jag och E) skulle framföra en sång på T6:ornas avslutningsfika. (Vi hade redan sjungit den på deras sittning, men hey, i skydd av mörker och dimma, Ja...den handlingen i sig var liksom nog med personlig utveckling och nerver).

Jag tänker: aldrig i livet, det gör jag icke. (Vi sjunger lustiga saker om lärare som ingen försår, jag sjunger falskt, vem tror jag att jag är, och tror folk att jag tror att jag är nån som inte har nån som helst självinsikt och förmodligen kommer det inte höras nåt och då blir det ännu mer skämmigt och hela skolan har kafferast och fan och hans moster...)
E säger: Självklart, fan vad grymt! Fatta kul, det är väl inga problem...

Ehe...det tog en stunds övertalning.
Att säga nej är ofta en enklare lösning.
Jag bestämde mig för att utmana min komfortzon.
Svarade smset med: ja, okej.

Sen låtsades jag att ingenting var nåt problem, att det faktiskt inte var jag som stod där, att jag aldrig skäms för mig själv, har lätt för att bjuda på mig själv och känner mig skitbekväm i situationen.

Sanningen var en helt annan.
Jag mådde illa och skakade i knäna.
Det var inte alls särskilt bekvämt men kanske ledde det till nån slags personlig utveckling.
Hade det inte vart för E så hade jag aldrig tänkt tanken.
Tack för stjärnorna och himlarna. Tack för drinken och för kaffet.
Och tack för att du lär mig att man inte ska ta saker å ting på för stort allvar.