"Hörrödu din gitarrcasanova, det här är inget scoutläger..."

Jo, såhär va...vi glider runt i myskläder och slödricker lite öl då han ramlar in.

Trubaduren Hasse, grabben med G, gitarrknäpparé. Han entrar verkligen rummet med ambitionen att få showa (det blir rätt uppenbart med en gitarr på ryggen och en PÄRM i handen). Gissningsvis dröjer det en kvart innan gitarren dras fram och före det sveper han en wiskey, slänger sig med balla skidåkartermer samt lägger några kommentarer om några skotermattor?! Allt medan jag sitter kvar i soffan i mina långfillingar och fascineras.

-Ska vi ha allsång?! (inget svar, men Hasse fortsätter...) Välj nåt ur PÄRMEN!

Okej, jag bläddrar och kära vänner där finns verkligen klassikernas klassiker...Alla Tomas Ledins dängor, Roxettes Joyride, Lena Ph och Cornelis allsångsklassiker, varvat med en jävla massa Whitesnake?! och lite Idas sommarvisa. Och Creedance förstås.
Högst ironiskt ber jag honom spela "Trubaduren".
Högst seriöst tar han sedan ton och sjunger sången helt utan ironi, med STÖRSTA möjliga inlevelse...och fast jag vet att jag också är en sån som älskar att sjunga allsång i grupp tillsammans med nån som kan lira gura så skäms jag så in i bomben för det mänskliga fenomenet "Trubaduren". Tror det beror på att Hasse är så oerhört uppe i sig själv och sin stund i rampljuset. Och så himla superseriös i sin roll som nån slags allsångsledare.

Det är fint med människor som brinner för saker.
Och med människor som inte tar saker på för stort allvar.
Ett brinnande intresse med allt för stort allvar, i kombination med Hasse och en gitarr kan däremot bli för mycket, också för mig. Men underhållningsvärdet var stort, det kan ingen ta ifrån honom.

Och ni är revisorer?

Nja. Inte riktigt va.
Men för skojs skull väljer vi att i helgen kalla oss "Team Öhrlings Pricewater HouseCoopers".
För skojs skull alltså.

Idag; nånstans mellan minus 5 och 10, strålande sol på förmiddan och vackrare grejer får man leta efter. Näst intill frireligöst faktiskt.

Anders och Tony är med oss, det känns tryggt, vi har lagat köttfärssås av 1,7 kilo kött och strosar omkring i de bästa av plagg (understället).
Joråsåatt, jag har det bra, vi ses!

Saker som gör mig glad...

Att jag är svag för ostbrickor och vin har jag ju just förklarat...

Här; några andra saker som lyst upp min tillvaro de senaste dagarna:
* Buggen & dansaklänningen
* Wyclef Jean - The Ecleftic (veckans morgonrutin: att avlyssna spår 16-19 allt medan jag styr upp tandborstning, påklädning och tillpiffning).
* Musicerande i glädjefull å kravlös form (VV, en tisdagkväll t ex, med mina favoritmusiker, nån gitarr, ett piano, ägg, tamburin, en sångpärm och ett stort dansgolv att utöva diverse moves på).

Och att det i måndags ramlade in 4400 kronor i present från skatteverket känns också helt okej. Det betyder mer utrymme och investeringar i livskvalité. Tjoho.

Nu: packning, och en trivsam långhelg i Hemavan. På återseende.

Lite mat å ett hem, ett glas vin å en vän, Allt annat känns så överdrivet...

Jag tycker om söndagar som denna då det sköna DJ-paret Jerka & Mercan plingar på med en flaska rött och en ostbricka i bakfickan!

Det finns några saker jag är väldigt svag för.
Ostbricka å rödvin hör till dessa.
Jag tackar och bockar, helt enkelt.

Nostalgia locomotive.

Min mamma ligger i min soffa och dansar till Miriam Makebas Pata pata.
Det är nåt väldigt fint och roande med det.

Stand by your band.

...bandmiddag å rep hos mig i afton och L säger:
>jag har skrivit ut den där låten, "hur mycket sprit har du? räcker det till att bränna ner fjärden?" eller vad den nu heter<.

Nästan perfekt

Det hängde en lapp igår, på anslagstavlan...en snubbe som sökte danspartner i bugg och, hm, var det kanske foxtrot? Ibland så bara ramlar saker ner framför ögonen på en alltså.
Allt för sällan blir det prick så bra som det verkar dock.

Parentesen den här gången ligger i en ynka detalj.
Han ville tävlingsdansa. (hur svårt ska det va?)

Hatar när det händer.

"Gate closed", eller: "Jag är ibland mycket mer disträ än man kan tro".

Alltså...i somras lekte vi leken "vilken-karaktär-i-den-här-sagan- är-du-mest-lik?"
Och det slutade alltid med att jag blev muminmamman, farmorn i bamse, Kängu, farmor anka eller vilken jäkla hemmamorsa som helst. Ja ni märker...jag vart ju irriterad tillslut och försökte motivera varför jag skulle få bli nån lite skojigare, som Tiger, tillexempel. Men lyckades aldrig övertyga.

Med anknytning till detta slänger jag därför in en liten anekdot som inträffade för nån timme sen. Jag ska flyga hemåt, efter en långhelg i vår huvvustad. Tar flygbussen till Arlanda, anländer med god marginal, checkar gatenumret (35), går på toa och slår mig ner vid gate 36. Letar upp min nyinköpta bok och lutar mig tillbaks...njuter av lugnet och hinner tänka att himlars vad lite folk som flyger i afton, men det är ju klart, det är väl så måndagkvällar...
Så råkar jag av en händelse få syn på en klocka.
21:00...21:10 lyfter ju jag, konstigt att ingen annan är här!
Då föll poletten ner. Rusar till skärmen med gatenummer där texten "Gate closed" står skriven med röd överstuken text.

Men hörrni, det där gör dom ju bara för att skrämmas.
Som siste passagerare stiger jag sedan på planet, med lugnet helt i behåll.
Och marginalen på min sida. Den rätta sidan.

Och nu är jag tillbaka i lunket på den här höjden. Efter en helg där nån bjöd mig på potatisgratäng å vin och nån annan lärde mig om engagemang och gruppsykologi. Där zinkensdamm kände igen mig och vi fick gå på cirkus, och äta tapas i okontrollerbara mängder. Då lördagsnatten blev en bar på götgatan med min kära vän (på väg till thailand) och en skojfrisk typ som fick min reflex. Där jag sov 4 timmar för att möta söndagens fullspäckade program med powerpointföreläsningar, jagärbästivärlden-leken och släktmiddag. Och måndagen sen med ångest och energi, där jag vart sekreterare, hinkade kaffe, reafyndade till max, åt sushi med hon som ska till värmen, fikade med densamme och fascinerades av huvudstaden för Sverige.
I tiden.

Styrdansen, mina vänner, styrdansen!

Shitshit...ibland är det roligt va. Ända sen den där magiska kvällen på Skogis i våras då jag tafatt virvlade runt på dansgolvet till tonerna av Svärmorsdrömmarz, har jag ju vetat, att det där med bugg, det måste nog varje människa lära sig. Visst att det var jävligt kul fast jag inte alls klarar av att nån för mig och fast den som förde mig inte alls klarade av att föra. Hur roligt ska det då inte bli på riktigt? Då man lärt sig dansens ädla konst och virvlar runt i värsta sortens dansaklänningar..va?!

Ja...ett sätt att lära sig är ju att gå en kurs. Men för att gå den där kursen krävs helst en meddansare och mina egna försök att ragga nån villig till detta har ju inte gått särskilt bra...antingen så är de bögar som inte dansar, redan fulllärda eller bara fattiga. Nåväl. Nu har mina vänner börjat hjälpa till. Fick precis en bekräftelse från en dejtingsajt där "jag" (läs E) hade registrerat en användare med följande meddelande:

>Hej jag är en glad tjej som bor i Umeå vars enda målsättning med det här är att hitta en danspartner. Jag har försökt med folk jag känner men ingen kan eller vill. Nu får jag förlita mej på detta! Mvh⁄danstjejen ps: det är bugg det handlar om! ds. <

Haha. Fantastiskt. Nån här som känner nån vars stora dröm är att lära sig bugga, vänligen kontakta underteckad.

// Linnéa

These boots are made for walkin (and that's JUST what they do).

Åh, gud...såhär var det va;
Vaknade av mig själv 11.15 efter att ha stängt av 9:00 alarmet i sömnen.
Ja, det gjorde ju inget...njöt av kaffe å frukost och kände hur solen strålade mig i nacken...
Hastade på mig kläder och älgade iväg mot Östra Ersboda för lite mysig secondhand shopping, lite sytembolag och avslutningsvis lite storhandling för att sen ta bussen hem, var det tänkt. Och precis så blev det också...med ett litetlitet undantag på slutet. Den där jävla busshållplatsen som enligt turlistan ska va placerad i ÖstraErsbodacentrum, vars fan är den?!?! För alltså..nu hade jag en sprängfylld ryggsäck och två fulla kassar att släpa på. Och helt på sanning skulle jag ha tagit bussen som gick 14:51, men eftersom jag hela tiden hittade hållplatser där inte min buss passerade förbi dröjde det ändå tills 15:43 innan jag hittade den rätta hållplatsen, på marieberg. Och under den här tiden var jag ständigt promenerande, som i en cirkel med hopp om en lämplig hållplats. Mer och mer irriterad över lokaltrafiken. Faktum är ju att jag hade vart hemma vid det laget om jag inte snurrat runt så väldigt. Nej, tacka vet jag de gamla klassiska apostlahästarna. Alltid bäst när det gäller.

(Gotta Get Some Action) Now!

Kollar på Dom kallar oss artister & The Hellacopters...

Och känner mig plötsligt inte så frän i jämförelse.

Dom är däremot väldigt mkt rock'n roll.

Och det här http://www.youtube.com/watch?v=lZjdODnOF9M
Är å sin sida väldigt mkt rock'n roll.
På det stillsamma sättet. På tal om Hellacopters alltså.

För, minns du Annerdahls kyrkan i början av augusti?
Sömninga människor och den vackraste av musik. Vill. Tillbaka.

(ja, Hederos&Hellberg har gjort en magnifik cover på GottaGetSomeAction-låten, men eftersom jag inte hittade den på youtube, vart det såhär. Och eftersom jag är trög och inte fattar hur man får bort själva hela adresskiten så att det blir sådär snitsigt så ser det sådär b-igt ut här ovanför. men skit i det å tryck ändå, för det är ju så vackert).

Söndagmåndagsång.

Okej, jag erkänner, jag har köpt en till dyr grej.
Tror jag gillar prylar.
I synnerhet när det kommer till friluftsliv.
Den här gången heter investeringen Houdini.
Men jag fick 10% rabatt.
Det kändes genast mkt bättre.
Och dessutom tjänade jag massa pengar när jag i lördags slog till och köpte några billiga tågbiljetter. Umeå-Gbg, fram å tillbaka för ynka 300 spänn kändes överkomligt.

Om tiden vill ifatt och allt går som man tänker sig trängs jag och min vän fotografen på Liseberg framför världens bästa Thåström.
20 mars it is. And will be.

Grått nytt hår! (LOL)

Jag tog med mig tre vänner, trotsade stormen och gjorde ödemarken sällskap de sista timmarna av 2008. Nyårsfirande på mitt favoritställe; tema tjocktröja och huvudbonad.

Tattig nyårsmeny med viss lyxkänsla...eller vad sägs om bordsplacering, snyggservetter, potatisgratäng (färdigköpt, direkt i påse), rostbiff (snyggt upplagt på skärbräda) samt en liten sallad (läs; pärltomater). Serverades på papptallrik. Med ett glas vin. Eller två.

Sen vart det blåbärspaj, tipsrunda, totta och Tp innan vi stormade ut, nervösa för att missa det magiska klockslaget. Iklädda skoteroveraller. Några minuter för tidigt fyrade vi sedan av de fantastiska raketerna och drack asti i de fulaste av plasmuggar. Sen la vi oss på rygg i skaren och vart nästan frälsta av det magnifika stjärnvalvet.

Eldade finbastun, bastade och sen: nokkoma. Vaknade med en förkylning på halsen men med förhoppning om ett oslagbart år!

Eder / Linnéa (á la 2009 års upplaga)!