Släpp sargen, Linnéa!

Vi fick ett sms med en önskan om att vi (alltså jag och E) skulle framföra en sång på T6:ornas avslutningsfika. (Vi hade redan sjungit den på deras sittning, men hey, i skydd av mörker och dimma, Ja...den handlingen i sig var liksom nog med personlig utveckling och nerver).

Jag tänker: aldrig i livet, det gör jag icke. (Vi sjunger lustiga saker om lärare som ingen försår, jag sjunger falskt, vem tror jag att jag är, och tror folk att jag tror att jag är nån som inte har nån som helst självinsikt och förmodligen kommer det inte höras nåt och då blir det ännu mer skämmigt och hela skolan har kafferast och fan och hans moster...)
E säger: Självklart, fan vad grymt! Fatta kul, det är väl inga problem...

Ehe...det tog en stunds övertalning.
Att säga nej är ofta en enklare lösning.
Jag bestämde mig för att utmana min komfortzon.
Svarade smset med: ja, okej.

Sen låtsades jag att ingenting var nåt problem, att det faktiskt inte var jag som stod där, att jag aldrig skäms för mig själv, har lätt för att bjuda på mig själv och känner mig skitbekväm i situationen.

Sanningen var en helt annan.
Jag mådde illa och skakade i knäna.
Det var inte alls särskilt bekvämt men kanske ledde det till nån slags personlig utveckling.
Hade det inte vart för E så hade jag aldrig tänkt tanken.
Tack för stjärnorna och himlarna. Tack för drinken och för kaffet.
Och tack för att du lär mig att man inte ska ta saker å ting på för stort allvar.