Förhoppningar och regnbågar.

Testade en ny grej igår: att gå på bio med mig själv som sällskap.
Det var en spännande upplevelse. Fick en plats mellan två par av rejäla stabila rediga väninnor i 50+ åldern. Det kändes tryggt och ombonat. Min vän P gjorde samma sak för ett år sen och menar på att det var bland det värsta han varit med om. Han hade fått en plats mellan två nyförälskade par och livrädd suttit och spanat mot ingången befarandes att någon han kände skulle göra entré och upptäcka att han var där för att sedan dra slutsatsen att han måste vara ensammast i världen, som går på bio själv. Ja, och sen under hela filmen gissar jag att han inte satt och tänkte på nåt annat än vad folk trodde om honom som satt där utan sällskap.
Riktigt så kände inte jag mig. Jag köpte en påse biogodis, kollade på Mammut och grät en skvätt.
Däremot fattar jag varför bio trots allt är mer en grej man ska göra tillsammans, man saknar nämligen nån att diskutera med just efteråt eller ursäkta sig för att mascaran har runnit.

Tenta i eftermiddag och jag tycks göra det mesta utom att just plugga, vilket jag borde. Och kommer att ta tag i alldelens strax. Kan också, för kännedom, meddela att jag fått ett svar på kontaktannonsen:

>Jag är hur bra som helst på bugg när jag är onykter. Tycker iaf jag :) Tyvärr hatar jag att gå på styrdans så jag går nog bort ändå. <

Skit var det värt.