"Hörrödu din gitarrcasanova, det här är inget scoutläger..."

Jo, såhär va...vi glider runt i myskläder och slödricker lite öl då han ramlar in.

Trubaduren Hasse, grabben med G, gitarrknäpparé. Han entrar verkligen rummet med ambitionen att få showa (det blir rätt uppenbart med en gitarr på ryggen och en PÄRM i handen). Gissningsvis dröjer det en kvart innan gitarren dras fram och före det sveper han en wiskey, slänger sig med balla skidåkartermer samt lägger några kommentarer om några skotermattor?! Allt medan jag sitter kvar i soffan i mina långfillingar och fascineras.

-Ska vi ha allsång?! (inget svar, men Hasse fortsätter...) Välj nåt ur PÄRMEN!

Okej, jag bläddrar och kära vänner där finns verkligen klassikernas klassiker...Alla Tomas Ledins dängor, Roxettes Joyride, Lena Ph och Cornelis allsångsklassiker, varvat med en jävla massa Whitesnake?! och lite Idas sommarvisa. Och Creedance förstås.
Högst ironiskt ber jag honom spela "Trubaduren".
Högst seriöst tar han sedan ton och sjunger sången helt utan ironi, med STÖRSTA möjliga inlevelse...och fast jag vet att jag också är en sån som älskar att sjunga allsång i grupp tillsammans med nån som kan lira gura så skäms jag så in i bomben för det mänskliga fenomenet "Trubaduren". Tror det beror på att Hasse är så oerhört uppe i sig själv och sin stund i rampljuset. Och så himla superseriös i sin roll som nån slags allsångsledare.

Det är fint med människor som brinner för saker.
Och med människor som inte tar saker på för stort allvar.
Ett brinnande intresse med allt för stort allvar, i kombination med Hasse och en gitarr kan däremot bli för mycket, också för mig. Men underhållningsvärdet var stort, det kan ingen ta ifrån honom.