Julefriden.

Hörrni, jag fick en muskelförslitning dan innan julafton. I höger axel och det gjorde skitont (nu är det ganska bra). Jag beklagade mig för mina föräldrar i hopp om nånslags sympatier. Då kläcker en av dom, jag säger inte vem, ur sig den nu redan klassiska repliken: "Allt jag vill ha är lite JULEFRID! Vet du Linnéa du är för energisk...osv" Så gick det med dom sympatierna. Inget daltande här inte. Bara ett försök till julefrid, och det är ju iofs fint.

Och mellan alla fridfulla julögonblick, förstås en del härj. Avsaknaden av prinskorvar på årets julbord t ex, höll på att fullständigt raljera hela julmiddagsfriden. Men det styrde upp sig. Inte att det blev några prinskorvar då, men den som saknade dom fick helt enkelt acceptera faktum. Diabildsmaratonet delade också familjen i två läger. De som ville kolla på bilderna i en lagom hastighet. Och dom som ville kolla på varje bild i en evighet. Irritationen hängde lite i luften och svepte förbi nån gång då och då. Men friden återfanns. Eller nåt som liknar nåt ganska harmoniskt, lugnt och trivsamt iaf...

Juldan sen bjöd sedvanligt på hemvändarutekväll. Och sedvanligt tyckte jag också mest om förfesten. Jag var i gasen. Antingen för att jag var 1. Radar x. Energisk 2. Nervös
Jag skickade ut en enkät i efterhand. 66% svarade x, energisk (i kombination med 1:a alternativet) 33% svarade endast 1. Ingen tyckte 2.

Och idag är jag lite långsam. Men fridfull. På ett juligt vis.