Onsdagsfrukost

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt.

Först är vi som de små havregrynen. Vi är små torra sköra ensamma...men sen kokas vi ihop med dom andra havregrynen...å då blir vi mjuka, vi kokar ihop så att det ena grynet, det kan inte skiljas från det andra. Vi klibbar ihop å, ja nästan upplösta. Men tillsammans blir vi en stor gröt som är varm god och nyttig å ja...ganska vacker också. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Ja och då är vi inte längre små och torra och isolerade, utan istället har vi blivit varma mjuka och sammanklibbade. Det är en del av nånting som är större än vi själva. Och ibland känns ju livet som en enda stor gröt också. Tycker ni inte det?

Förlåt jag står och drömmer...ska du ha en klick?